Om man nu måste leta efter den där busen i nosen, måste man göra det inför en fullproppad tunnelbanevagn i rusningstid? Jag bara undrar...

För övrigt så har årets SL-problem dragit igång...nu är det löv på spåret som sätter stopp, snart kommer första snön ställa till det och skapa ishalka och sen blir det för mycket snö på spåret...å varje år säger vi samma sak- HAR SL MISSAT ATT VI BOR I ETT LAND MED VINTER ETT PAR MÅNADER VARJE ÅR?????

Bild från Mormors begravning


På lördag ska morfar urnsättas och huset städas ur...det känns tungt. Det känns konstigt fortfarande...undra när det går över?? Det känns faktiskt lite overkligt. Nu är båda borta! Å nu är det snart jul, det kommer bli tufft att fira jul hemma och inte få åka och hälsa på mormor och morfar. De ska ju vara där. Men det är dom inte!Jag tänker inte så mycket på det emellanåt, men sen kommer det över mig ibland. Jag påminns av något eller någon. Jag minns något tillfälle tillsammans med dem och det kommer över mig och tårarna kommer...som nu! Det är konstigt egentligen hur mycket de betydde för mig på senare år. Det var självklara för mig när jag var liten, men sen under tonåren så har man så mycket annat att de försvinner lite från ens liv.

Det var först efter jag flyttade till Uddevalla för att plugga som jag och mormor fick upp kontakten igen. Oftast med telefonsamtal och små söta brev eller vykort som vi skickade till varandra. Det var inte varje vecka, men åtminstone varje månad som det ringde och man fick "avsätta" en timma för mormor i telefonen eller bara slå en signal för att säga hej. Jag visste ju hur glada de blev! Det var inte alltid så uppskattat från min sida när hon ringde, men jag tänkte ofta - att när hon inte ringer mer kommer jag sakna det, så självklart ska jag svara och prata med henne. Och jag hade rätt, jag saknar det! Och så många gånger som jag blev gladare efter hennes samtal, hon fick mig på gott humör om jag var nere och hon fick mig att skratta bort allting som var tungt. De var härliga de där två. Ofta och länge kunde hon berätta om hur hon och morfar träffats, hur de dansat hemma eller hur kära de var. Det var skönt att höra henne babbla på, för oftast var det vad hon gjorde..babblade och upprepade samma historier om och om igen. Nu, efteråt har det sin charm! Mmm...jag tänker på er där uppe!

så har jag gått och införskaffat mig en stor och gosig halsduk som jag kan snöra flera varv runt halsen, med en matchande mössa. Jag tillhör ju då gruppen av människor som tycker det ska bli helt underbart med snöbetäckta gator, 5-10 minusgrader och tända gatlycktor....

Skoluniformens vara eller icke vara är på tapeten nu och det finns både för och nackdelar med detta. Jag har funderat över detta senast för någon vecka sedan då jag på en kurs skulle välja att argumentera för eller emot och kunde då inte riktigt ta ställning. Det finns en del bra argument för att vi ska ha uniform, såsom minska pressen på barnen gällande moderiktiga kläder (i sin tur kanske motverka en del av den mobbing som kopplas till detta) och påverkan på familjens ekonomi. Det finns också bra argument för att vi inte ska ha det, såsom egen identitet, rätten att själva bestämma och på så sätt också formas som individer. För på sätt och vis visar du med dina kläder vem du är och vad du står för. Inte enbart ur ekonomisk/status synpunkt, att du har råd att köpa vissa kläder eller inte. Utan att man står upp för sitt intresse/visar sin person med hjälp av sina kläder.

Men idag måste jag nog ändå välja sida och säga att den ekonomiska delen av ansvaret, valet att ge sina barn märkeskläder eller inte faller till stor del på föräldrarna. Självklart är det nog en tuff kamp när tonårstjejen/killen kommer hem och vill ha det ALLA andra har. Har själv varit där, även om det då handlade om Davy'sjeans från JC eller Åhléns egentillverkade jeans. Jag fick ge efter! Det blev Åhlénsjeansen på avslutningen i femman.

Det är inte skolan som ska uppfostra barnen först och främst, och att "sopa undan problemet" med mobbing genom att bara fästa det vid klädval och modefrågor känns lite för enkelt.

Låt barnen utvecklas till individer och bestämma själva vad de ska ta på sig till skolan (om än med påverkan från föräldrar) För mycket "ta-hand-om" mentalitet från skolans sida, att lägga sig i för mycket tror jag inte på. Självklart ser det inte så trevligt ut när kidsen springer runt och visar sin kallingar för alla i skolan med sina baggy-jeans, men någonstans måste man ändå sluta med förbud. Det är skillnad på regler/förbud och rekommendationer! Man kan inte lagstadga om allt.

Uppdatering med några till bilder från festen i fredags. Observera att korten är tagna kl 0230 på natten, därav lite hängande ögonlock, halvtaskig hållning, risig sminkning och en friss som sett sina bättre dagar :)

I fredags var det galej i Stockholms Stadshus, något som jag sett fram emot väldigt länge. Och det blev mycket lyckat! Alla var väldigt vackra i sina balklänningar och frackar, det var god mat (bortsett från sotad rå tonfisk till förrätt) och tårtan serverades så att alla fick varsitt tänt ljus i sin bit på tallriken..det var häftigt att se :) Uppträdde gjorde dansgruppen Bounce, å de var sååå bra. Sen var det dans till Satin Dolls i Gyllene Salen, som var en mäktig sal att dansa i. Å det var precis vad som behövdes efter begynnande sittsår efter en 4 timmar lång middagssittning.

En sittning som dock fick två uppehåll, då det inom loppet av ca 40 minuter tillkallades ambulans då två herrar hade tuppat av. Orsaken är ännu okänd, men gissar på ålder som en starkt bidragande faktor tillsammans med värme i lokalen och brist på vatten.

Blev också presenterad för självaste Leijonborg och snuddade vid vår egen rymdfarbror Fuglesang ett par gånger...så kanske kan det räknas som att man varit i rymden :)

Värktabletter överlag är inget som smakar det minsta gott om den lilla tabletten skulle råka fastna på tungan, så hur man då kommer på den goda idén att göra sugtabletter av detta vidriga kan man då undra. De har dock pepprat den med någon form av konstgjord jordgubbssmak som ska förbättra smaken, men jag kan berätta en hemlis - Det fungerar inte! Det smakar fortfarande lika illa!!

Det finns några få personer som ständigt figurerar i kvällstidningarna som jag är så trött på så jag mår illa. Det är dessa kändisar som tappat bokstaven B framför och passerat långt ner i alfabetet men som till varje pris måste synas....

Mitt hatobjekt nummer 1: Martin och Cissi från Let's Dance. Seriöst! Jag vet inte om jag behöver säga mer. Killen tror han blivit Sveriges Travolta över en natt och syns både här och där. Och droppen föll över när han ställde upp i sin vita korsettskapelse på Eurovision Dance Contest. Ser nu hur brottar-kollegorna ligger dubbelvikta av skratt åt detta skämt. Cissi, ja vad kan man säga om henne. Förutom att hon verkar vara air-head numero uno.

Nummer 2 på listan är Linda Rosing och Fadde. Det var ett tag sen sist, men vänta ni bara. Snart ploppar de upp som flugsvamp i din trädgård. Detta på-och-av förhållande som INGEN bryr sig om men tidningarna får det att verka som vi alla bryr oss om. Senaste var rapporten om att Fadde nu jobbar som vakt i förorten. So what! Han har trillat ner på vakternas interna måste-ha-jobb för att vara cool. Stackars Fadde!

Nummer 3, där hittar vi Kicki Danielsson som har Agneta Sjödin tätt i hälarna. Lämnar ämnet redan här!